Råsunda

Det var inte kärlek vid första ögonkastet, långt ifrån. Men med min kärlek för AIK och Hovet så ökade min nyfikenhet på dig på ett sätt som var omöjligt att hindra. Och vilken tur att jag gick på den där första matchen för inte så länge sedan. Det har gett mig så mycket lycka, gemenskap och kärlek. Att ett lag och en borg kan skapa det är otroligt, men ändå sant.

Jag läser hyllningar på twitter, forum och bloggar. Känner hur folks djupa barndomskärlek är vacker och nästan onåbar, men så mycket försvinner när starka känslor ska ner i ord. Känner mig ny, min förälskelse har nyligen bottnat i något mer, men ändå så kommer sorgen att vara total ikväll, när jag för sista gången lämnar dig.

"Det ser ut som Ryssland", sa jag när jag var i Solna för första gången, ganska långt före min första match på plats. "Ja", sa min bättre hälft med ett leende, "det är det som är hela grejen." Och det är sant. För det är den gråa betongen i all sin enkelhet som har visat att äkta fans alltid stöttar sitt lag, att väder och vind inte kan stoppa oss, att polisen kan hållas borta hur mycket de än försöker stoppa firande. Det krävs ingen högmodern arena med tak för att folk ska gå och se sitt älsklingslag, och idag är det enda som krävs du. Du, du, du. Men snart är du borta.

Jag ångrar att jag inte dök in i min förälskelse i dig mycket tidigare, men vem vet, kanske var jag inte redo då. Jag önskar att jag skulle kunna titta tillbaka på barndomsminnen från familjeläktaren, ungdomsminnen från Norra nedre för att sedan hoppa bort på långsidan som vuxen. Men det kan jag inte, för så länge har jag inte känt dig. Förlåt för att jag inte litade på dig från början, men idag är jag hos dig. Till slutet.

Hej då, Råsunda.

Vet inte vems bilden är, så kan inte länka till vart jag fått den ifrån, hoppas det är okej en dag som denna.